Replik till en kvällstidning.



Som flicka ritade jag prinsessor med enorma deltoideus, lät ett pärlbestrött axelband falla över den stora muskeln. Jag älskade övergången till biceps och markerade den noga. ”Så där ser inte flickor ut” fick jag höra, ty detta utspelade sig på 80-talet, långt innan crossfit.


Nu är jag är på camping på västkusten och har inte tränat strukturerat på över tre veckor. Det är nog första gången de senaste 15 åren jag tagit en så lång paus från träningen. Kroppen känns bra och jag äter gott, varvar vita frukostfrallor och kaffe med fika och middagar, ömsom på restaurang, ömsom på spritköket.


Min semester från träningen är också en semester från mitt arbete och jag behöver det efter 3 år av studier till fysioterapeut och sedan den intensiva uppstarten av ett nytt bolag som även rymmer mina nya kunskaper. Våren har varit stressig minst sagt och min vanligtvis väldefinierade muskelrustning har bäddads in i hull. Jag har inte ont någonstans, jag känner mig grundstark och har orkat med det intensiva arbetet att bygga upp ett nytt gym tillsammans med min kollega.


Det visade sig att flickor visst kunde ha svällande axlar. Min genpool grundad på västgötaslätten sov i mig. Århundraden av hårt arbetande pigor och drängar vilade i förortsflickans arvsmassa och när jag vid 28 års ålder började hantera extern vikt i form av kettlebell och skivstång visade sig min kropp vilja forma om sig snabbt. Jag har visserligen tränat massor men har också en kropp som svarar snabbt med muskeltillväxt. Men den här våren hade mitt drängarbete mer bestått av att förstå hyreskontrakt, förhandla om priser på gymgolv och ta hand om mina kunders träning.


Jag är 13 år och minns min systers ord: ”Det ser ut som din överkropp är påskruvad din underkropp och de hör inte ihop.” Jag såg mins smala armar och synliga revben och svällande lår i spegeln. Min kropp har sällan varit en källa till oro för mig, jag har inte älskat den och inte hatat den, bara varit i den, men där och då i pubertets förvirrade tid blev jag medveten om att den betraktades av andra. Och jag glömde det aldrig.


Det träningen gav mig är mitt livs största revolution. Kanske för att jag var en vuxen tvåbarnsmamma när styrkan kom till mig. Den har format mitt vuxenliv, både mentalt och fysiskt. Mitt mål har varit att försöka sprida den erfarenheten och att bjuda in andra kvinnor och samtidigt försökt behålla integriteten i upplevelsen. Bygga väggar mot omvärlden- ett fredat rum. För så fort det handlar om kvinnors träning handlar det också om kropp och utseende. I mitt rum behöver ingen ”älska sin kropp”. Det är nämligen ett jävligt högt krav att ställa på kvinnor. Tänk att säga så till en man? Skrattretande.


Nätterna i tält gör mig morgonstel och jag har precis sträckt ut min lekamen i en sekvens av hittepå-yoga mellan motorvägen, en husbil och min lilla familjs tältläger. Jag mår bra och för första gången på år har jag haft tid att reflektera över mitt arbete och vad jag vill med det. Jag är 44 år och har ägnat mer en ett halvt yrkesliv åt att försöka vara en en kvinnlig tränare i en manlig värd. Jag har hanterat flickan i mig som beundrade starka kvinnor, jag har hanterat att en kvinnlig kropp ”måste älskas” av bäraren och alltid blir betraktad av andra. Jag har navigerat i en bransch full av så mycket skit och pulver och jag kan stolt säga att jag gjort det bra. Det innebär att jag tackat nej till lönande samarbeten och varit obekväm både för andra och mig själv. Jag driver inget överdrivet lönsamt företag, men ett hederligt. Och långsamt ser jag hur landskapet förändrats. Kvinnor och flickor som tränar för sin egen skull, som hobby och identitet, bortom den dömande blicken. Sånt tänker jag på på min semester. Jag vet inte om sms:et som plingar till är ett hån eller en bekräftelse av tankeflödet.


”God morgon Elin,


Jag heter Kajsa och är reporter på Expressen. Jag ska göra ett jobb om hur man ska träna för att få platt mage/smal midja och undrar om du skulle vilja ge dina bästa råd och tips?”


Jag tackade vänligt men bestämt nej, men här kommer mina tips.


  1. Förstå att du förtjänar att ta i. På riktigt ta i. Föda-barn-ta-i. Efteråt har din kropp fest för att den överlevt och du har blivit lite starkare mentalt och fysiskt. Gör det då och då. Överraska dig själv.

  2. Träna på att vara obekväm rent fysiskt. Och gör det flera gånger i veckan.

  3. Välj det långsiktiga alternativet av två. Promenera istället för att ta bilen osv. Det funkar- och ger en känsla av frihet att inte vara bunden till sin egen bekvämlighet. En känsla av kapacitet.

  4. Säg ifrån när något inte känns bra. Säg ja när det känns rätt och våga misslyckas. Nästan ingen bryr sig.


Och jo, jag är medveten om elefanten i rummet: jag har en normkropp. En platt mage och tydligt definierade axlar efter 16 års tränande i kombination med gener från drängar och pigor. Men jag är inte en platt mage. Jag är en hårt arbetande kvinna och jag ger inte tips om hur du får en definierad midja för det betyder inte ett skit. Det som betyder något är att packa bilen med tält och dra iväg och känna att det finns kraft här att ta itu med saker som kan uppstå, putta en bil som fått motorstopp eller resa ett tält i hård vind. Att lösa korsord med sin son och ligga på en klippa utan att fundera på om magen är platt nog. Låt oss sluta lägga energi på att älska vår kropp eller späka den. Bygg muskler och bygg magkänsla. Och bygg ett pansar mot skit.



1238 visningar4 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla