Trender kommer och går men en sak består. Nämligen att många människor har en fysisk aktivitetsnivå som är fruktansvärt låg, så låg att det leder till förslitningsskador av allt stillasittande och Netflix-chillande. (Är Netflix-chill en sexuell referens så får jag be om ursäkt, jag menar snacks och marathon-tittande på serier.) Det här med hälsonackdelar av låg fysisk aktivitetsnivå är något som alla människor vet, ty det går inte att undvika. Det räcker med att ta en kaffe i ett personalrum, öppna en tidning eller gå till läkaren. Vi vet att motion och träning är bra för oss, och på något vis är det också kopplat till vår duglighet som människa. Om du har hittat den här bloggen är du antagligen intresserad av träning och drar en liten suck av lättnad varje gång inaktivitet kommer på tal. Du är inte en av dom. En av de lata och osunda. Skönt för dig, för oss, på rätt sida av WHOs riktlinjer som inte kommer drabbas av metabola sjukdomar pga Netflix och chill (den bokstavliga varianten, sexvarianten kan eventuellt loggas till träning?)
Nu ber jag dig om en tjänst, du tränande människa. Nästa gång detta kommer på tal, undslipp dig den där lilla självgoda rysningen och låt den bedarra innan du byter perspektiv ett tag. Då kan du nämligen göra skillnad genom att bjuda in den icke frälsta. Och det är nu jag återkommer till det här med trender som kommer och går. Trenden just nu är HÅRD träning. Jag kan inte vända mig någonstans utan att se att vi ska LYFTA TUNGT och träna HÅRT!
Jag ser fysioterapeuter och naprapater med stora följarskaror i sociala medier som pratar om att alla måste träna tungt och överge de pinsamma gummibanden. Jag skrockar åt den brittiska fysion Adam Meakins när han härjar loss på Instagram som terapueternas svar på "Arga snickaren" med träna-tungt-argument. Marklyft mot ryggproblem är beforskat och har visat sig vara lika bra, eventuellt bättre, än isolerad träning av bålens muskler som tidigare varit go to vid ryggproblematik. Kvinnliga förebilder lyfter mer än jag någonsin drömt om när jag scrollar i mitt flöde. Jag har själv under många år hävdad att alla ska träna hårt och tungt- herregud, jag har haft fullsatta CrossFitklasser för 70 plussare. Alla överlevde, alla mådde bättre i min egen lilla studiegrupp av grånade hårdtränare. Jag har skrivit spaltmeter om tung träning för kvinnor som en väg till självförverkligande och ett sätt att krångla sig ur patriarkatets tvångströja. Men nu är det något som skaver. Jag känner ett krypande obehag.
Hur kan Elin Bjärkstedt plötsligt ha något emot hård träning? Undrar du med all rätta. Jag tycker nämligen att välta däck, baxa en 35 kilos gummiboll över axeln och klättra rep, varv efter varv, är ett helt rimligt träningspass. Det är rimligt för mig som har levt med träning som jobb i över tio år. Det är rimligt, men inte för någon som på darrande ben ska försöka göra entré på rätt sida om WHOs riktlinjer. Därför måste vi som bransch fundera på vår retorik. Om vi vill få fler att träna, och känna att det är tufft ("tufft" i bemärkelsen coolt och bra för imagen) och härligt att träna, måste vi också prata om gemenskap, att alla inte behöver vara tyngdlyftare, crossfittor eller styrkelyftare. Man behöver inte älska räfflat stål mot valkiga händer. Det är värt ändå. Eventuellt har vi fallit för vår egen retorik och i viljan att få människor att känna sig empowered (vad heter det ens på svenska?) genom träning, har vi glömt att alla är olika. Vi vill att de ska känna på samma sätt som vi upplevt, och i det ruset glömmer vi att de finns de som inte går igång på talk, magnesium och hjärnklot. (Hur någon har svårt för kettlebells har jag dock genuint svårt att förstå, men de finns, och jag accepterar det...) Och då tänker jag att de ändå ska få chansen att närma sig en gemenskap som inte kräver ett ultralopp, vintersimning och de tyngsta marklyften för att få vara en del av. Man behöver kanske inte bröla loss. Jag vill uppgradera vardagsmotion och träning så att många många fler kan upptäcka det vi vet, nämligen att inget smakar så gott som självgodheten när den gifter sig med blodsmak i munnen. Låt oss sänka ribban i vår retorik och bjuda in fler till rimlig träning.
Det finns också, såklart, en klasskomponent i det här. Att träna mycket och hårt kostar tid och tid är som bekant pengar och flexarbetarens och distansjobbarens privilegie. Kan vi uppgradera tuffhetsfaktorn i att träna utan att det behöver ta timmar på gym. Kan vi göra motion coolt igen? Jag tillägnar den här texten till den som nöter på med 2-3 pass i veckan i gruppträningsmiljö samtidigt som du försöker komma ut på en promenad på lunchen. Eller till den som funderar på att börja träna men som skräms av bilderna. Och jag tänker att vi som jobbar med träning har ett (livs-)viktigt uppdrag i att bredda bilden av motion, bortom trenderna och vår egen upplevelse. Just nu är trenden TUNG träning. Låt oss köra mer anpassad, jobbig och utmanande och tillåtande träning. Åt var och en efter var och ens behov. AMEN.
