Jag förstår att uppmuntran till "Self care" kommer från en god plats i en svår tid. Att de enskilda kvinnorna som tipsar om hur du kan komponera ett eget self care-kit tänker att de hjälper andra kvinnor. För self care är något som just kvinnor ägnar sig åt. -Att dricka en god kopp te, kanske smörja in sig med någon härlig olja och öva djupandning. Lyssna på meditationsövningar när du lämnat barnen på förskolan. Ett härligt bad och en bit mörk choklad. Kanske dra ett tacksamhetskort. Tanken är att du ska skapa en eget lugnt rum med djupandning. En sköld mot stress och press i vardagen. Varför gör då begreppet self care mig så fruktansvärt förbannad kan man undra?
Sannningen är att jag inte riktigt vet, men jag ska föröka utröna det här i bloggen.
För det första, allt som är en renodlat kvinnlig aktivitet gör att varningsalarmet vibrerar i mitt bröst. Tänk dig att din make eller bror plötsligt skulle dricka te med båda händerna om koppen och öva djupandning och dra tacksamhetskort ur en liten låda, för att sedan hoppa i badet tillsammans med en bit mörk choklad, när han var stressad.
- En stressad man jobbar undan det som stressar och landar sedan i soffan framför Netflix.
Kanske finns min aversion där? Att en kvinna ska hantera stressen internt, i kroppen och i sitt psyke genom att affirmera tacksamhet medan det mest naturliga vore att hon minimerade stressen och sedan såg en film eller gjorde något annat som hon gillar. Många kvinnors ansvarsområde är så stort att det inte går att jobba undan - Det är arbete och barn och relationer och åldrade föräldrar. Innan ansvaret är delat kommer kvinnor (och en del män) bränna sina ljus i två ändar medan tvättberg fylls i en evighetsloop likt den gamla filmen "måndag hela veckan". Åtta timmars arbetsdag är så fruktansvärt omodernt. Speciellt inom oflexibla yrken som skola, vård & butik tex.
Jag leder en digital kurs just nu, den heter "Träning efter utmattning" och är tänkt som en brygga mellan sjuk- och friskvård för de som identifierar sig som tränande människor. Deltagarna har mött läkare och fysioterapeuter i den akuta fasen men nu vill de tillbaka till träning. Många har svårt att känna igen sina kroppar och psyken när de ska närma sig den stressor som tyngre träning innebär. Vi pratar om att balansera påfrestningar med återhämtning. I kursen vittnar flera om att de känner sig "dåliga på återhämtning" eftersom de inte kommer tillbaka till arbetet och träningen tillräckligt fort. De känner skuld för att de inte läker snabbare.
Kanske är det en del av min aversion mot self care? Att det är ytterligare en aktivitet kvinnor ska ägna sig åt för att vara produktiva i samhällsmaskineriet. "om jag bara var bättre på att meditera och affirmera skulle jag bli frisk snabbare/ orka mer."
Felslutet bränner i neon innanför mina ögonlock: Det går för i helvete inte att vara bra på att slappa! Det är en icke-aktivitet. Ett tomrum, en återladdning baserad på kravlöshet. De här utmattade kvinnorna behöver inte fler områden att prestera på.
Innan jag hade legitimation utfärdad av socialstyrelsen och var en vanlig personlig tränare hände det att jag rekommenderade andningsövningar (som kan vara kanon!) men också "ett halvt glas vin och onani". Jag gjorde det med blinkning, men också ett stort uns sanning. Det är svårt att vara "duktig" i den aktiviteten, så att säga... Det är vad jag kallar self care. En mer ickeproduktiv aktivitet kan jag inte tänka mig. Varje gång jag ser #selfcare tänker jag på onani. Förlåt, nu kommer även du att göra det.
Jag gillar att träna hårt men också att slappa. Jag har en spikmatta och en kiselsten jag brukar lägga mellan ögonen och så tänker jag på ingenting. Det är en hobby jag har, att vila. Herregud, jag är min egen chef för att kunna sova middag varje dag. Det är inte self care, det är ett sätt att överleva med hälsan i behåll. Jag vägrar sätta en etikett eller formalia kring en rättighet jag förtjänat genom att arbeta, sköta mina relationer, ja faktiskt genom att bara blivit född. Min självbevarelsedrift är inte self care. Kanske är det därför jag ser rött? För att min spikmattestund kidnappats av företag som vill sälja oljor och doftljus.
Jag jobbar med hälsa och får riktad reklam i mina flöden. Tips på hur jag ska bygga upp mitt self care kit: med ansiktsmask, doftljus och rosa godisar. Plötsligt känns min kiselsten som ett antikapitalistiskt statement. Jag vill inte vara någon i gosiga sockor som djupandas med en kopp te i ett ljust och fräscht hem . Jag vill ha sidenmorgonrock och mjukisbralla och hasa runt med ett glas rött och vara fullständigt oproduktiv mellan mina tvätthögar. Det gör sig inte så bra på Instagram och det säljer inga produkter, men är nog rätt hälsosamt.
Jag får upp en bild i mitt flöde den 30 sept, hashtag: selfcare. Det är ett morgon-mantra, och jag tänker att det är en modern variant av 50 talets hemmafru-utbildning. Enligt mantrat ska jag ska återskapa en "bättre version av mig själv, varje dag" (dög alltså inte igår?) och jag ska "hålla mig lugn när jag utmanas" (absolut inte ställa till bråk!) och "livet är alltid en blessing för mig." (Jag ska alltså vara tacksam även när det är skit?)
Då kände jag innerligt att det ändå får vara nog med self care. Jag tänker göra tvärt om. Så här låter mitt mantra: Jag dög i går och duger idag. Jag tänker lyssna på min magkänsla och bli förbannad när något skaver. Jag jag tänker inte vara tacksam för allt- hela tiden. Det gör mig handlingsförlamad.
Skönt ändå! Och jo, jag tycker såklart att man ska vila och ta hand om sig och notera spontana tacksamhetskänslor. Men det förstod du, om du läste texten. Och så det här med mörk choklad? Vem gillar ens mörk choklad? Inte ens med havssalt är det godare än mjölkchoklad. Faktiskt.
